rädd för livet. Jag är rädd, jag är förvirrad, jag vet inte varför jag är som jag är…kan någon hjälpa mig hitta rätt? Varför kan jag inte vara som andra? Jag är svag på ett sätt, stark på andra sätt.
Jag borde vara glad och lycklig, jag mår bra, på vissa sätt, jag är ju inte ensam. Men det är ändå i mig själv som problemet ligger. Jag tycker, eller jag vet inte…jag förstår inte.
Jag förstår inget, jag känner bara lite. Jag är delvis förlamad i hjärtat… =(
Jag är trött på min egen stolthet, all jävla bitterhet…som jag skapar runt mig. Eller gör jag det? Inbillar jag mig, är jag bortskämd…? Jag är lat, för jag orkar inte, jag har ingen vilja att göra det yttersta, för mitt eget bästa, varför inte det?
Tycker jag inte om mig själv tillräckligt?
Om nån skulle fråga vad som var fel, skulle jag svara : jag vet inte.
Om nån skulle fråga vad jag var rädd för, skulle jag svara : jag vet inte.
Frustration är mitt namn.
Nu ska frustration slåss med sig själv och alla onda demoner, tjillevippen på er!
