If you come back in my life…
Varför skrev jag came för…det var ju fel. Inatt skrev jag brev. Jag grät för jag insåg att jag måste släppa taget om mig själv för att kunna våga göra allt jag vill göra. Insikter gör ont. De blottar ens inre för en. Men de är bra..iaf de som får en att vilja ändra på dåliga saker.Men ack så jävla jobbigt det är. Oj, vad det känns bra med att ha skrivit ett brev. Ska posta det idag.
Sen ska jag hem och aktivera mig…ut och springa. Ja, banne mig. Kanske bara en kort sträcka och inte så fort, men springa ska jag.
Puss hej, här kommer det nya livet!
Jag förgås…det är så jävla jobbigt det här. Att knappt existera för nån, alltså, inte prata med varandra. Jag tycker det är jättejobbigt. Jag älskar dig. Jag saknar dig. Jag önskar att jag kunde se dig här och nu. Att få röra vid dig vore himmelskt. Att ligga och hålla om dig.. känna din mjukhet, din värme. FAAAAAAAN!
Alltså, varför ska jag och alla andra ta allt så jävla seriöst? Man lever en gång. Varför tråka ut det hela med att vara seriös när man inte borde vara det? Är vi sadister månne? Varför göra saker mer besvärliga än de redan är? Ja, inte ska jag sitta här och fråga det. Ska bara sluta med det. 🙂
En sak är säker, jag drar så fort det bara går 🙂 Måste börja planera en massa, för faaan vad jag ska leva. 🙂
