ytligt beteende

Jag kan vara rätt ytlig i mitt beteende ibland. Visar inte alltid den sida som syns här. Beror ofta på sällskapet. Antar att det finns vissa som jag helt enkelt inte pratar speciellt djupa saker med. Pga kön, ointresse eller så. Jag skulle inte ha nåt emot det, men man kan ju inte tvinga nån att prata djupt eller ens prata alls i vissa fall. Man kan ju inte vara intressant hos alla. Konstigt att de som inte bryr sig så mkt om en är de man vill få uppmärksamhet av. Som att deras ointresse skulle vara viktigare pga just det faktumet. Löjligt. Så ska jag inte tänka. Dumheter.

Nåt mer som är rätt ytligt är tjejer och killar som leker med andras känslor, helt utan samvete. De mår nog oftast ganska dåligt i sig själva, annars skulle de nog inte behandla andra med sån orespekt. Hur kan man få nån att kära ner sig i en och sen dumpa efter man fått sex liksom? Och sen gå vidare till nästa och nästa, bara för att få sex? Snacka om bekräftelsebehov. Stackars människor och deras offer.

Barn, ja, diskuterade barn igår. Jag anser att man bör uppfylla vissa kriterier innan man går och bli förälder. Man ska ha ett ego som är såpass utvecklat att man kan ta hand om en annan individ och kunna älska och ge bra värderingar. Annars ska man vänta tills man är mogen. Sen ska man ha en stabil ekonomi, så att barnet kan få det som det behöver. En ostabil ekonomi kan mkt väl påverka mer än bara grundläggande behov. Även de interna relationerna påverkas ju.

Sen ska man nog vara villig att offra sin egen självständighet på en ganska hög nivå. För när man väl skaffat barnet så är det barnet som ska komma i första hand, iaf för det mesta. Självklart måste man som par få ett par timmar i veckan för sig själva, även som individ, det är bara positivt, så man orkar med.

Sen ska man fråga sig om man verkligen är redo att engagera sig till 1000%. För inget barn förtjänar föräldrar som inte ställer upp. Tro mig, jag vet. Om alla kunde följa detta till viss mån iaf, så skulle framtiden se mkt ljusare ut. Mindre personliga problem pga dåliga familjeförhållanden. Finns för många sådana, jag ser det överallt. Jag har extrem tur måste jag säga. Även fast jag haft en tragisk barndom på sätt och vis.

Så ser jag på det hela. jag tror inte heller att man är redo innan 25…iofs finns det folk som är mogna i förtid, som har bättre förutsättningar osv..men man ska ju leva livet lite innan också. Inte alla som hittat nån att skaffa barn med vid 25 heller. Självklart är det upp till var och en när de vill skaffa barn, så länge man vet vad man gett sig in i och kan ta ansvar för ett barn.

Jag känner att jag är på väg dit, men det lär dröja åtminstone 2 år innan jag är där, sen vet jag ju inte hur mitt liv ser ut då. Det får minsann tiden utge. Jag vet iaf att jag har jävligt bra värderingar, som jag till mkt har att tacka mina föräldrar för. Men kom ihåg, ingen är perfekt. Gör ditt bästa bara. Så brukar det mesta lösa sig.

Nu såg jag på Tillsammans, kul film, fint slut.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.