Jag mår nog rätt kasst. Jag vill gråta ut hos nån. Men nej. Jag mår bra. Jag har ett liv, jippi. Jag går upp tidigt, sover tidigt. Jag har normala tider. Jaa, ibland räcker inget till. Egentligen aldrig, det är bara en massa bortförklaringar och undantryckanden. Ja vafan lever man för, jag vet inte, vet nån det? Kan lika gärna inte leva…eller?
Äh, vet inte..men jag går väl alltid och trycker på nåt. Men jag undrar bara vad gör jag egentligen? Varför gör jag det jag gör och när ska jag veta vad jag ska göra egentligen. Allt känns så meningslöst.
Det är inte musik
Det är inte kärlek
Det är inte att ha kul
Det är inte nåt.
Det bara är…eller är det?
Livet alltså
Varför ska det vara så svårt att acceptera för mig?
För inget spelar nån roll…jag bara lever i en värld som bara finns. Utan anledning utan mål..vad mer kan man göra? Fylla det med nån mening som familj, släkt och vänner och aktiviteter, tja, ja, annars skulle man väl ta livet av sig direkt. Av tristess om inte annat. men nu ska jag inte säga för mkt, om nåt tag, diverse månader eller år så kommer jag nog ha så mkt att fylla min tid med så att jag kan kalla mig lycklig. När jag har nån att dela all denna meningslöshet med.
Folk är bra på att fylla sin tid här med en massa oväsentligheter. Så länge de är lyckliga antar jag…men ack så det retar mig ibland.
