Jag trivs inte alls med mitt arbete. Jag vill inte dit mer igen aldrig nånsin. Måste jag? Jag har inga roliga arbetsuppgifter, ingen kontakt med min omgivning förutom ett hej där och kanske lite snack med nån några sekunder. Då jag inte ens kan säga nåt vettigt. Jag är socialt okapabel i såna situationer. Jag känner mig så fel och fan. Det är det där tillgjorda jag inte kan med. Att vara trevlig på ett ytligt sätt. Eller så är det bara fel på mig. Jag vet inte. Jag är nog mest konstig. Sen känner jag mig som en slav som bara städar utan rättigheter. Ingen behöver se mig.
Varför kan jag inte ha vanligt vett och social kompetens som alla andra?
Det går ju bland vänner och i avslappnade miljöer, men när det är arbete så blir det en annan grej. Så jävla jobbigt. Sen att jag bara är inhyrd underlättar ju inte situationen nämnvärt. Jag ska ha ett nytt jobb, med roliga arbetskamrater som gör mödan värd så att säga. Men det är svårt det med. Jag tror ju inte på att jag kan få nåt jobb alls nästan. Att sitta och kolla bland platsannonserna på ams är som att långsamt falla mot marken och till slut vilja dö.
Jag kan ju inte prata i telefon, inte sälja, inte hålla på med ekonomi. Klarar inte stress, kan inte ”ta” folk, jag är inte utåtriktad och serviceminded. Jag kan inte ta egna initiativ och planera eller samordna. Forska kan jag inte göra för det kräver en magisterexamen. Hur ska det gå för mig i livet egentligen. Har jag redan gett upp, innan det ens börjat? Nu kan ni säga hur mycket ni än vill om hur jag visst kan och att jag måste våga försöka och tro på mig själv, men det är det svåraste som finns.
Jag ska bli hemmaman. Ta hand om barnen, diska, laga mat, handla osv…
Det vore ju nåt det..
Eller skriva en bok om mitt fruktansvärt intressanta liv.
Eller bli skådis eller såpastjärna eller artist eller inte.
Jag skriver på en bok.
Läste din dagbok från tiden då det var vi… skratt och tårar. Glöm inte.
