Dagens tema är hollywoodkärlek. Den där omedelbara totala kärleken som trots en massa bök och stök alltid slutar lyckligt i en scen som allt som oftast är något utöver det vanliga.. Eller den som alltid funnits där, fast i vilande form, som efter en impulsiv handling eller liknande sprudlar fram, fast med vissa förhinder. Den är sällan enkel, den där kärleken. Frågan är, vad söker jag? Söker jag överhuvudtaget? Självklart önskar jag på nåt sätt att jag får uppleva nåt i stil med det jag ser i filmer som Hundtricket, 40 dagar och 40 nätter, Pretty woman osv.. (listan kan göras oändlig).
Men är det särskilt realistiskt?
Vad vet jag? Jag vet att den kärlek jag upplevt har innehållt sånt. Återföreningar efter tid från varann som fått en att inse hur mycket man tycker om varandra. Som varit precis som i en film, lika känsloladdat. Farväl som kunnat få vilken publik som helst att gråta. Men frågan är om det inte var lite skapat på det sättet? Kanske villl man göra livet mer som en film, genom att agera som de gör däri. Kanske gör man det omedvetet, men jag tror nog att livet innehåller sånt. Annars skulle det ju inte gestaltas på film.
Jag är nog lite som Simon i Hundtricket, jag vill ha kärlek som den är på film. Men jag vet inte att uppskatta den när jag har den alla gånger. Varför tog jag den för givet? Varför är som vanligt frågan. Ingen dålig fråga, men en svår en.
Är jag kär i idén om kärlek? Ja, på sätt och vis. Men ändå inte. Jag har viss erfarenhet och vet en del, tillräckligt för att inte vara naiv och gå och dagdrömma som han gjorde, eller sitta och.. eh glo på kärlekfilmer.. hmm.. ok, pleading guilty on that last part.
Jag hoppas att alla ni som har hittat kärleken tar hand om den, det är den absolut värd. Och ni är värda den. Vad vore mänskligheten utan kärleken?
Precis som Kent sjunger, vad är man utan den man älskars andetag? Det var det som gjorde det så svårt. Man vill inte gärna ge upp illusionen som finns kvar när ett förhållande tagit slut. Inte när det skett mot ens vilja. Man vill ha kärleken så mycket att man förnedrar sig, plågar och allmänt bara gör fel. Till slut glömmer man bort det viktigaste av allt.
”What happened to, the world we knew..”
Vad om jag missar nåt pga mina förväntningar? Jag kanske missar mitt livs kärlek för att jag har en förutfattad mening eller så? Tänk om jag har fel, jag kan ha fel..
