Jaha, jag är dundersjuk nu. Vaknade 8.30, var uppe till 14, städade däremellan. Sov från 14 – 21. Hann se att Johan Becker vann Fame Factory-veckofinalen och att Sabina fick sluta på skolan. Sen så gick jag och köpte en massa godis. Så nu ska jag svulla hela natten. Jag tycker det är jobbigt att vara sjuk. Men men. Kan inte göra så mkt åt det. Bara sniffa, snora och knarka alvedon, nezeril oxch dylikt. Blää!
Månad: februari 2004
last night on the job?
Vi får se, slipper vi CC2 imorrn så tar jag semester. Sen är det bara två tolvtimmars kvar innan det blir treskift. 🙂 Måste packa ihop mig själv och dra nu. Hör av er om det sker nåt imorgon. Puss.
break out
Explodera, släpp taget, skrik.
Vråla, implodera, bryt ut.
you you you
Oh my heart can’t carry much more
It’s really, really aching and sore
My heart don’t care anymore
I really can’t bear more
Men kan man bli mer deprimerande? Vad hände? Varför slutade jag bry mig? Varför är allt så jobbigt? Va? Hjälp? Kanske? Uh.
Jag har ett riktigt dilemma. Det börjar med att jag är riktigt fruktansvärt trött på att vara ensam. Visst jag har en katt som håller mig sällskap. Men det är inte det jag menar. Jag tror ni vet vad jag menar. Jag är så trött på det så jag tänker inte ens skriva ut det. Jag tvivlar så starkt på att jag kommer finna det där. Kan inte för fem öre förstå hur det har kunnat förekommit i mitt liv vid tidigare tillfällen. Just nu känns det så långt borta. Särskilt då jag gör absolut allt man inte ska. Jag är bitter, vresig, sur och cynisk. Negativ.
Jag behöver bli räddad, men bara jag kan rädda mig. Där ligger dilemmat. Just nu är jag så intrasslad i mig själv så jag vet inte vart jag börjar eller slutar. Huvudvärk.
Somebody save me.
biding my time
Om man tänker efter så är det rätt menlöst, det mesta. Så tänker jag idag den 17:e februari 2004. Klockan är 11.49 men det känns fel. Fråga mig inte varför jag tänker så. Bara gör det. Jag är inte direkt deprimerad och vill ta livet av mig för det. Knappast. Men jag kan tycka att det finns så många saker som är menlösa för det. I princip allt. Kanske är det jag som behöver nåt att distraheras av.
”Spend all your time waiting
for that second chance
for a break that would make it okay
there’s always one reason
to feel not good enough
and it’s hard at the end of the day
I need some distraction
oh beautiful release
memory seeps from my veins
let me be empty
and weightless and maybe
I’ll find some peace tonight”
Ja, vad ska man säga.. I bide my time.
looking back
Jag såg tillbaka och fann att jag inte längre befann mig där.
Jag har utvecklats. Jag har vuxit ifrån. Jag är på väg nånstans.
Vart det ska gudarna veta, men jag har tappat intresset på ett sätt.
Förut var det varje dag, nu kan det gå flera dagar. Har inget att säga.
Varken här eller där. Det som en gång kändes jätteviktigt. Kvittar.
Just nu känns det löjligt. Jag har väl vetat det hela tiden.
Men mest ignorerat det för att jag var mitt uppe i det.
Nu så jobbar jag mer. Jag har ingen direkt kontakt med nån sådär.
Jag sitter inte och chattar. Jag slänger ur mig nåt nån gång i veckan.
Svarar på ett gästboksinlägg kanske. Messar nån på msn och icq.
Det är inte kul längre.
utökad tatuering
Jag vet hur jag ska göra med min tatuering på ryggen. Kom på det när jag läste i nån blaska på jobbet att Fredde Ljungberg har två pantrar på sin rygg. Det kan jag också ha, och en tribal som går emellan dem. Tycker jag låter toppen. Sitter uppe i Dalarna, Avesta för att vara mer exakt. Har sett Pirates of the Caribbean och bowlat. Ska strax käka. Nu måste jag hitta en bild på Ljungbergs rygg.