Mina kollegor ansåg mig vara negativ, inatt och hela veckan. Inatt kan jag hålla med om, var rätt nere men hela veckan.. hm. Jag har spenderat ett halvår som känslomässigt oberoende. Tycker jag är rätt bra jobbat. Men vad är poängen med att ”må bra”, för att inte vara negativ och deppig. I längden alltså. För mig innebär det mest att göra saker hela tiden, för att inte sjunka. Att inte känna efter och bara köra på. Utan några slags djupare känslor. Jag vet inte, jag kanske bara hittar på allt. Jag kanske inte alls är så som jag tror jag är nu. Det kanske bara är jag själv som får det till att bli så på nåt sjukt sätt.
Blir mest trött på mig själv. Vilket inte betyder att jag ogillar mig själv. Fast tydligen har jag inte så höga tankar om mig själv. Men det tycker inte jag är så konstigt, med tanke på hur jag baserar min självuppfattning på mina tidigare erfarenheter.
Särskilt när det kommer till tjejer. De gånger jag utsatt mig själv för det där som är så jobbigt, att få nobben. Har jag fått det. I slutändan. Senaste jag försökte slutade det i katastrof. Jag var väl så desperat att jag inte fattade att jag aldrig skulle ha gått den vägen. Hon var inte för mig. Men å andra sidan, vem är det?
Senaste året har jag sett lite sådär på två kanske tre tjejer. Men de flesta av dem är mer intresserade av vänskap, såvitt jag vet och kan se. Jag skulle aldrig kunna äventyra det utan att ha en stark anledning. När en av dem tillåmed säger att hon tycker det är jobbigt när killkompisar får känslor för henne. Det hjälper liksom inte.
Sen vet jag inte om vi skulle funka heller. Det värsta är att sånt kan man inte veta, man måste ju pröva sig fram. Jag måste sluta upp med det här nu. Sitter och tänker hur patetiskt det är att ha känslor för nån som anser en som vän och så vidare.
Borde säga som det är och skita i konsekvenserna. Med risk att förstöra vad? Med risk att vara patetisk och pinsam och göra bort sig. Kanske ska skita i att det är sjukt jävla löjligt med. Åt helvete med allt liksom. Do or die.
DO or DIE!
