Will drive you mad.
Så många viljor och önskemål. Ett gigantiskt pussel av mänsklighet. Min egen pusselbit har fastnat på fel ställe. Skulle den hitta sin plats skulle den kunna bli nåt otroligt. Nåt vackert och oförstörbart. Eller hur? Vissa dagar betyder ingenting nånting. Tvetydigt. Ambivalent kanske. Hur blev det såhär invecklat? Den dagen jag slutade lyssna på mig själv?
Kommunikationen är bruten. Och jag vet inte hur jag ska återupprätta länken mellan hjärta och hjärna, kanske skadan är oåterkallelig. Kanske är jag bara på dåligt morgonhumör. Men det känns som att inget är som jag vill. Men å andra sidan vet jag inte vad jag vill. Det är det värsta.
I need some distraction.
So tired of this straight line.
So scared to get of this path.
I mitt innersta inre känner jag kaoset. Det har väntat där länge. Jag vet att mitt liv finns där inne. Men jag vet inte hur man släpper taget.
Förra helgen. Bio och samtal om förhållanden i fredags. Filmen var söt på ett konstigt sätt. En tystlåten man som älskade en blind kvinna i en by full av lögner. Jag förstod, förstår att andra kanske inte gör det, men det är deras förlust.
Lördag, kalas för Tommy. När jag kom dit så fick jag veta att Helena är inne på toan med Rebecca. Tommy viskar, hon är singel och ler. Jag tänkte att jaha, det är sån stämning. Nu ska vi para ihop stackars singelMicke med nån tjej här. Troligt.
Sen kom hon ut, jag såg henne från min plats på balkongen och höjde handen i en hejvink. Fick tillbaka samma. Blev lite nyfiken på vad det var för en. Så visar det sig att hon är 17. Jag fyller 25. Jag är ålderdiskriminerande. Det är 8 års skillnad. Jag vet inte alltså. Det slutade med att vi ”mös” i gästsängen. Ville inte ha sex där och då. Kändes inte rätt. Men visst var det skönt att få känna närhet till nån igen. Nu vet jag inte om vi skulle matcha överhuvudtaget på något plan än.
Måste träffa henne igen. Vet inte när det kommer hända. Kanske till helgen. Vi får se.
