Jag är en lallare tydligen. Lyssnar på Lars Winnerbäck och funderar på livet. Han har lyckats ringa in min generations apati och tvivel om våra liv. Vardagens gråhet och alldagliga lunk som tynger oss mörka kvällar som denna. Man vill bara fly och slippa alla krav och måsten. Har man valt rätt eller borde man kanske ta och våga chansa och bege sig ut på äventyr istället för att välja tryggheten. Hörde ett bra tal om det där på en tv-serie häromdagen.
Just nu känner jag fuck utseende och allt ytligt. Fuck tråkigt och inrutat liv som man har bara för att få pengar som man gör av på menlösa saker. Som att supa bort all tristess för att man lever just det där inrutade livet. Snacka om att snurra i cirklar.
Fan, jag behöver eld i mina ådror, inte ingenting alls. Mer drama, såhär kan jag nog inte ha det. Trygghet über alles är inte bra. Jag behöver bli rövad ut på äventyr av nån. Nu har jag ju möjlighet till lite äventyr faktiskt. Ska försöka styra upp det.
Sen tänkte jag på en sak här förut, jag tror att jag har kommit så långt jag kan komma i min utveckling som människa just för tillfället. Jag behöver utvecklas i en relation. Börjar känns som att jag fastnat och inte kommer längre. Fan. Eller så kan man det. Jag kanske inte vill bara. Vad vet jag. Jag är ju en lallare.
