”Som du kanske har förstått
Jag är hos dig igen
Jag försvann ett tag på vägen
Men jag saknade dina sinnen
Det har varit tungt och grått
Jag är frusen än
Det här livet sköljde bort oss och vi glömde våra minnen
Vi vinner ingen tid
Och vi får inte vänja oss för då är allting förstört
Jag är hos dig igen
Som du kanske redan hört”
Dags för helg. Haft en hektisk natt, men nu är arbetsveckan över. Skönt. Konstaterar att jag och mina kollegor är väldigt olika. Vad ska man göra?
Man får helt enkelt anpassa sig. Men det är ju jag så duktig på.
Jag klarar mig nog. De tre som är ”värst” är på väg bort.
De som är minst lika mig. Sen får jag hoppas att det kommer in lite annat folk sen. Även fast det bara är tillfälligt, sen kommer de tillbaka.
Annars undrar jag om jag nånsin kommer komma vidare med en del saker. När ska jag nånsin låta allt bara försvinna? Går det ens? Återstår att se. Minnena finns alltid där.
”En elegi för alla vägar som vi inte vandrat än
för en tid som bara går och aldrig kommer igen”
Rädd eller blind
Förblindad av rädsla
Rädd för det förflutna
Att upprepa sina misstag
Eller rädd att bli förblindad av den kärleken som finns till dig.
