Var länge sen jag skrev något riktigt djupt om mig och mitt liv. Först och främst så tror jag det beror på att jag mått hyfsat bra de senaste månaderna. Speciellt pga. sommaren och semestern. Om livet vore så bra hela året om skulle jag inte ha mycket att klaga på. Jag håller mig såpass sysselsatt att jag inte hinner med att grubbla på en massa. Sen så valde jag rätt medvetet att må bra. Det är som sagt enklare att göra det på sommaren på något sätt.
Nu när sommaren börjar närma sig sitt slut och semestern är över kommer kanske livet kännas lite mer tungt igen. Vad vet jag.
En sak som slog mig i Fredags när vi satt hemma hos Rirre och förfestade, vi skulle ut på Mettan och röja. Vi lyssnade på Kent – Utan dina andetag. Den låten kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta, precis som personen som jag alltid tänker på då jag hör den. Men hursomhelst insåg jag att det som låten handlar om, att älska en person. Hur den kärleken får en att känna sig levande. Det är ju den känsla som vi alla söker på ett sätt eller annat.
Jag kan egentligen bara prata för mig själv. Eftersom det finns en hel del andra varianter på hur det här upplevs. Om vi ser till mitt liv helt kvalitetsmässigt så finns det väldigt lite att klaga på. Jag har hög standard inom det mesta. Det enda som begränsar mig är jag själv. Sen har vi det här med kärlek. Kärleken till en annan person, en livskamrat att dela allt med. Ett mysterium i sig. Något helt ofattbart. Alldeles underbart men ändå oerhört läskigt.
