I människans medvetande existerar en tillvaro som baseras på de individuella upplevelserna och erfarenheterna. Det är var och ens sanning. Deras värld. För individen är den sann. Men den sanna världen existerar bortom människans individuella sanning.
Enligt Nietszche är den världen avskaffad, men om han syftar på samma filosofi bakom resonemanget som jag använt mig av är frågan. Förmodligen inte. Men jag tycker det är ett intressant sätt att skåda världen på. Skilja människans opålitliga förmåga att tolka och uttrycka sin världsbild från den sanna världens egentliga verklighet. Men det är nog omöjligt att ens kunna se den sanna världen som människa.
Det kanske är därför vi vältrar oss i den värld vi byggt upp, bestående av tragik, cynism, ironi och egoism. Självklart finns det andra mer positiva element i den tillvaron, men det är väldigt få saker som görs av såkallad renhjärtad godhet. Nu låter jag en smula cynisk, vilket påvisar min oförmåga att se den sanna världen. Kanske hade mitt sätt att se på världen varit annorlunda om jag inte upplevt och sett det jag gjort i mina dagar. Men å andra sidan kanske inte. Det är saker som dessa man aldrig riktigt kan veta.
Spekulationer i ämnet kan enbart göras för spekulerandets skull. Inte för att komma fram till nåt. Något av en paradox. Nåt mer konkret när det gäller paradoxer är människans oförmåga att ta itu med besvärliga och jobbiga situationer. Vi tar hellre till flykt än handskas med problemet vi står inför. Men sanningen är den att vi kan inte fly. Vi lurar enbart oss själva i vår tro att vi kan fly. Att leva är inte att fly och försöka komma undan de svåra bitarna med livet. Det är att se problem och hinder i vitögat och hantera situationen på ett sätt så att vi kan vara ärliga mot vår omgivning och framförallt oss själva.
Att förenkla komplexa situationer är något av en fallenhet för de flesta människor. Vilket kan vara väldigt negativt i min mening. Se bara på hur vi bemöter personer som vi inte känner. Det första vi gör är att döma dem efter deras utseende och till viss del efter det första intryck som intas. Faller de inom ramarna för nån av våra fördomar så förenklar vi situationen genom att placera de i ett fack med alla de som vi tycker passar in där. Fast personen i fråga kanske inte alls har där att göra. Utan bara innehar ett fåtal egenskaper som är likriktade med just den gruppen av människor.
Det är alldeles för lätt att döma folk som är annorlunda i vårt samhälle. Det finns vissa normer som ska vara uppfyllda som inte får överträdas, för då räknas det till det abnorma. Det är rätt tragiskt och sorgligt. För tänk hur mycket samhället skulle vinna på att gagna oliktänkande. Självklart inom sansade proportioner. En viss justering av de mest snäva och trångsinta normerna skulle räcka. Mer förståelse för andra människors situationer.
Det finns de som hävdar att vi är för accepterande i det svenska samhället och till viss del kan jag hålla med om det. Det jag ser som förståelse kan ju utnyttjas av vissa. Men då är tricket att inte låta sig bli utnyttjad för sin tro på mänskligheten. En tro som många förlorar med sina dåliga erfarenheter. Något som formar ens syn på vissa grupper eller situationer. Åter igen använder vi oss av enklast möjligast logik. Fast det aldrig är så enkelt.
Det är i de situationer som man ska ifrågasätta sig själv och försöka se situationen ur ett större perspektiv. De som gör det kan ifrågasätta och ställa sig emot de som förenklar.
Inte göra sig osams med dem, utan försöka få dem att se det på ett annat sätt. Man ska aldrigt acceptera ett så trångsint tänkande. Visst ska man ha förståelse för den personens erfarenheter och ge dem all rätt att känna att det som gjorts dem var fel. Men de får inte förenkla och göra generaliseringar. Det är extremt farligt.
Det är som att ge upp redan från början, utan att ens försöka. Försök se den sanna världen. Vi är alla lika, fast vi är olika. Samma behov, samma drivkraft. Vi har ett liv, ett mål.
Försök att se det jag ser.
