Tror att min semester har gjort mig grymt medveten om hur jag egentligen har det. Det är lätt attt blunda för ens egna misär. Fast det är ingen misär. Någonsin fått känslan av att allt du gör är helt menlöst? Svammel. Okej, från början.
Nu när jag jobbat i snart tre veckor så har jag kommit fram till följande. Jag vill inte jobba treskift mer. Det är för krävande, min kropp orkar inte med det längre. Min hjärna orkar inte med det. Inte heller mitt psyke. Så jag har börjat leta nya jobb, främst inom koncernen. Dagtid.
Helst av allt skulle jag vilja gå på a-kassa och bara skita i allt. Men det är visst oansvarigt och osolidariskt mot mina medmänniskor. Varför kan det inte vara inne att vara ego och utnyttja andra? Eller att vara generös och ge mig en miljon så jag slipper jobba. Jag ser igenom fingrarna igen. Som Dileva. Vad fan är frihet? Det kanske är inne ändå. Det är iallafall inte bra.
Jag kan ju säga en sak, det är inte att jobba och jobba och jobba och jobba.
Jag är inte gjord för det här samhället. Jag vet inte vad jag är gjord för, men inte är det detta.
