Tröttheten börjar sjunka in i kroppen. Rad efter rad av intryck från andras liv ger mig inspiration. Till vad vet jag inte riktigt. Till att skriva något som kan kännas äkta på något vis. Behöver lite inspirerande musik till det. Då funkar inget psy-dunkadunk. Då behövs lite mer melankoliska toner. Bitterljuva melankoli, min bästa vän.
Then you tell me
You say that love goes anywhere
In your darkest time, it’s just enough to know it’s there
When you go, I’ll let you be
But you’re killing everything in me
Jimmy eat world – Polaris
Vad vet jag om något egentligen? Jag vet att jag inte vågar, har alltid varit för feg för att kunna göra det som skulle kunna betyda något. Fantisera mera, vad ger det? Mer besvikelse och bitterhet måhända. Ett ännu mer bitterljuvt tidsfördriv i en galen värld. Jag tycker faktiskt att viljan, begäret, lusten till något borde räknas mer än själva handlingen som leder till det önskade resultatet. Sen tycker jag att alla dramaserier med romantiska inslag, romantiska komedier och allmänt chicflic-iga episoder av olika slag bör vara och förbli bannade ur mitt medvetande.
De har ett väldigt dåligt inflytande över mitt liv. Snart tror jag väl att jag vill ha problem, gräl och göra som resten av befolkningen, intrigera på alla nivåer. Eller så kan jag ju dra den om rödluvan och vargen med. Talande vargar liksom.. very plausible, indeed.
