Det var rast och vi kom in på ett ämne som jag nog förtränger mest hela tiden, för jag har liksom accepterat att det är så, det gör inget, eller jag vet inte. Hursomhelst så fick jag inte fram nåt annat svar än att jag inte vågar, att blotta tanken får mig att vilja slänga mig ner för ett berg, eller begrava huvudet i sanden. Vi pratar om det här med att ta kontakt med tjejer ute i verkligheten.
Fine, jag kan prata med tjejer, det är inte det som är problemet, det är snarare så att jag inte kan påbörja konversationer med främmande personer ute på krogen, eller sådär. Det skulle kräva extrema mängder alkohol och invitationer. För jag kan inte ta första steget. Det är här fegheten kickar in förstår ni. Kanske var rätt uppenbart iofs. 😛
Det är FARLIGT.
De BITS.
Eller om man har riktig otur så skrattar de åt en. Men oftast så sker ingenting alls, nada, niente. Jag vet inte om jag är charmig, för jag har inte riktigt vågat testa mina skills. Jag menar, visst är jag en trevlig prick, men det där med att bre på charmen, det är något som jag har svårt för. Känns mest som att det är en fasad, ett spel och jag spelar inga spel, jag är gravallvarlig hela tiden. Låter väl spännande va? Nej, ingen smutskastning av egot här och nu, ska ta och gå ner till tvättstugan istället.