Det är ganska simpelt, enkelt och okomplicerat. Egentligen. Teorin är så mycket enklare än realiteten. Det är som att planera en dag som inte alls går som man vill, att lägga upp en taktik i en sport och inte kunna fullfölja delmålen. Bara kämpa på, men ändå se målet glida allt längre ifrån en. Känna sig otillräcklig? Njae, nje, kanske? Orka reflektera över sånt som inte känns relevant. Verkligheten är inte som fantasin. Borde sova vid 22, men kommer i säng vid 22.35 för det finns ju så många andra saker som måste göras, se på teve, skriva lite här, duscha osv.
Disträ och distraherad av det lilla, det obetydliga, det irrelevanta. Nötskalet som är jag. Men inga svar, fast det är ju enkelt att lista ut egentligen. Det är en personlig flaw, en brist i ens egna disciplin. Vet jag ens vad det ordet betyder? Svaren behövs inte, för jag kan dem redan. Utan och innan. Det är sånt man lär sig. Utan att tänka på dem så står man där helt och hållet handfallen?
Nej, men mindre effektiv och mer sloppy.
Det är kanske kunskapen som gör att jag inte ens försöker ändra på fakta. För jag är ju jag, är ju den jag alltid varit, just jag. Men är det något fel på förändring då? Nej, jag gillar den. Är bara jävligt kass på att åstadkomma den. Rädd rädd och åter jävligt förbannat skitskraj som fan. Mata mig med klyschor, det hjälper inte. För jag lärde mig för länge sen att det inte är så. Så då är det inte så.
Men egentligen är det nog enkelt, som jag en gång sa..
Men ändå är det så obegripligt svårt.