Jag är ganska säker på att jag lider av detta. Här kommer en text som beskriver ungefär vad det innebär. Kommenterar texten med vad jag tidigare insett om mig själv när det gäller just detta fenomen. Texten kommer ur boken Att växa som vuxen av Anders Engquist

Jag får själv betala räkningen

Rubin (1994) har intressant, roligt men samtidigt seriöst redogjort för aggressionshämningens psykologi. Enligt Rubin försöker människor, som blivit rädda för sin vrede, att blockera den på olika sätt. En blockering är ”Jag tänker inte bli arg och därför kan jag vara säker på att du inte blir arg.” Det är livsnödvändigt för dessa människor att bli omtyckta av alla. Därför måste de själva vara hyggliga så att andra blir hyggliga tillbaks. Tyvärr lyckas de inte bli omtyckta. Vredesblockeringen gör nämligen all djup vänskap omöjlig eftersom vrede ingår i mänskligt beteende och därmed i kärleken.

Jag känner igen mig så jävla mycket i den här texten. Med viss modifikation självklart. Jag är absolut inget skolboksexemplar av just den här sortens hämning. Visst jag har förtryckt ilska många gånger pga att jag inte kan hantera just de känslorna. Det och oron att göra någon ledsen, såra, gör att jag oftast inte agerar ut den eventuella frustration jag upplever, utan blockerar den. Mycket av detta kommer från min tidiga barndom och min konflikträdsla är djupt rotad i just denna känsla. Får inte bli arg, för då kan de bli arga tillbaka och då vet jag inte hur jag ska kunna hantera situationen. Sen har jag problem med att se min rätt. Vad ger mig rätt att känna så, är det verkligen rätt av mig att bli arg för detta. Problemet leder absolut till att jag inte lyckas nära några djupare relationer. Vilket gör mig till en rätt ensam och isolerad person.

Den andra stora blockeringen är Sköt-dig-själv-syndromet. Den människan engagerar sig inte i andra av rädsla för att tappa kontrollen över sina känslor, vilket gör att han inte kan få några varma relationer. Det är för dessa människor ett livsvilkor att hålla ångestskapande känslor, t.ex vrede, borta.

Kunde inte ha sagt det bättre själv. Det i sin tur leder till att jag verkar egoistisk och ointresserad. Förklarar säkert också varför jag sällan frågar tillbaka på frågan hur jag mår. Frågar jag så måste jag lyssna på svaret och det kan ju innebära att jag reagerar på något sätt som kan frambringa obehag. Det här sker dock för det mesta helt omedvetet, men det stämmer dock ändå.

Det finns flera olika sätt med vars hjälp vreden hålls borta. Att undertrycka den är ett. ”jag blir helt enkelt aldrig arg” fungerar lika dåligt som ”Jag ids inte reagera.” Det går helt enkelt inte att prata bort vrede enligt Rubin (jämför dock rationellt tänkande som motmedel mot alltför handikappande känslostormar).

Jag kan rationalisera bort nästan vilken situation som helst i min hjärna. Har nästan alltid ett försvarstal, förklaring eller bortförklaring till de mest absurda situationer. Det mesta går ju faktiskt att förklara rent logiskt, sen har ju frågan om moral och ens egna värde en roll som jag har svårt att väga in i ekvationen. Det här med att inte orka reagera på orättvisor är också smärtsamt sant. Men det förklarar jag som så många andra på det otroliga nyhetsflödet med negativa nyheter. Man blir avtrubbad tills slut, om man inte redan är det innan.

Vreden kan också flyttas över till andra och mindre farliga personer än dem vreden gäller. Den kan också vändas inåt människan själv som då kan bli deprimerad.

Klockrent i nyllet. En käftsmäll värd namnet kan jag ju uttala mig om detta stycke text. Har ofta märkt att om jag är i en situation med en person som jag anser som ”ofarlig”, med andra ord, inte bryr mig speciellt om dennes känslor eller eventuella mothugg, så kan jag vara rätt aggressiv. Ofta utan anledning. Minsta lilla grej kan blåsas upp och få proportioner som de inte hade fått annars. Som om personen var någon som jag ansåg vara ”läskig”. Samma gäller det här med att vända vrede mot en själv. Gör nästan alltid det. Först blir jag arg på situationen, sen personen som anklagar mig eller är arg på mig och till sist rationaliserar jag det tills att jag blir arg på mig själv, för personen hade ju rätt, så är det. Jag är den dumme och förtjänar vrede.

Andra bloggar om: , , ,

Etiketter: , , , , , ,