Jag vaknar ensam.
Jag sover ensam.
Jag lagar mat ensam.
Jag äter den ensam.
Jag duschar ensam.
Jag städar ensam.
Jag handlar ensam.
Jag tvättar ensam.
Jag ser på teve ensam.
Jag gör tamejfan allt ensam. Det börjar bli riktigt jävla trist om jag får säga det själv. Det suger. Nej, tacka vet jag samboliv. Tror jag, vet ju inte hur det är liksom. Men att ha någon annan att tänka på vore ju inte helt fel. Eller att få någon annans inflytande på ens beslut. Jag orkar inte med alla tråkiga beslut. Värst är det när det handlar om mat och sovtider.
Jag vill inte vandra ensam längre!