Jag borde verkligen engagera mig mer i min familj. Har på något sätt känt mig avfjättrad från dem ända sen den naturliga kontakten då jag bodde hemma fanns. Ungefär samma sak som med ens barndomskompisar försvann då man slutade gå i samma klass osv. Gamla mönster och spår som på något sätt bara försvinner iväg. Tror jag känner mig lite vilse och borttappad på vägen. Alla andra lever sina liv och jag, ja jag lever mitt med, men det händer inte så värst mycket. Jag mer drar mig bort och tynar iväg nånstans dit jag inte vet. Det är jättesvårt att förklara. Det är samma känsla som med övningskörningen, något som säger stopp.
Har jag svårt att se varför jag gör såhär, rent logiskt ja. Men jag vet väl nånstans vad det kan finnas för bakgrunder till mitt beteende. Och det är så svårt att bryta gamla vanor och mönster. Det tär för mycket på mig nånstans. Det kanske är meningen. Det kanske är en lång uppförsbacke med ett krön någonstans.
När man väl når dit så kanske det vänder.
Kanske är dags för mig att undersöka det.
Sluta leva för mig själv och gå in för att leva mer för andra. Det kan ju faktiskt vara belönande. Har en hel del att lära av min familj där. De är alla väldigt bra på just det.
