Vi människor är så jävla olika. En del klarar sig själva, andra måste ha sällskap för att inte känna sig ensamma. De rår inte på känslan att vara ensam. Vi som klarar det kan knepen som gör det hela mer uthållbart. Vi trivs i vårt eget sällskap. Oftast iallafall. I mitt fall så har jag alltid känt att det är något som bara är. Inget som går att göra nåt åt. Jag väljer det ju själv på ett sätt.
Sen det här med att hitta kärleken. Vissa har hur lätt som helst för det, nästan så att det verkar vara ödet eller förutbestämt att de skulle möta sin älskade. I mina ögon kan det vara svårt att förstå, eftersom det aldrig hänt mig. inte på det sättet att jag träffat någon blivit kär och sen flyttar ihop efter kanske ett halvår, blir med barn efter nåt år och sen gifter sig vid 21.
Jag vet att det är rätt ovanligt, men det förekommer.
Just idag så är jag mest konstig. Känns det som. Ingen är som jag och folk måste tro eller veta att det är något som inte stämmer? Eller är det bara jag som känner så? Jag undrar när jag stannade i utvecklingen. Samtidigt som jag undrar varför jag valt att göra det. Det är ju mitt liv, jag som bestämmer vad som händer.
