Ett tag efter mitt senaste förhållande, alltså riktiga förhållande, eller vad man nu ska kalla det, så var jag rätt desperat. Såg saker i tjejer som egentligen inte var något för mig. Visade det sig i slutändan. Det var som att det var jätteviktigt att hitta någon ny att älska. Allt skulle överföras på denna nya. istället för att behandlas utav mig och gå igenom och så småningom gå vidare. Jag visste väl helt enkelt inte hur jag skulle hantera hela situationen. Så jag gjorde det som verkade rätt då. Såhär i efterhand kan jag ju se vad jag gjorde för fel. Alltid lätt att vara efterklok.
Det som är dumt nu är att nu har det slagit över åt andra hållet istället. Efter alla resor och inre förvirring så vet jag inte riktigt vart jag står med mina känslor så jag skiter i att ha några alls istället. Lika bra liksom känns det som. Har ofta sett oförstående på andra som gett upp tanken om att finna kärlek och sagt att det inte är värt det. Men nu är jag alltså där själv. På riktigt denna gång med.
Senast det var nåt på gång så att säga så utstrålade jag väl totalt ointresse. Så det var kört redan innan det ens hann antydas att det var något. Men jag fortsätter väl med min cyniska tillvaro och njuter av det som kommer min väg. Jag är iallafall inte bitter. Fick höra det i helgen iallafall.
Vad finns det att vara bitter över liksom?
Det är mitt eget fel vad som än händer med mitt hjärta, liksom.
Balans är viktigt för vågar som jag, men jag är inte så bra på att hitta den i mitt s.k. kärleksliv. Hur gör man, kan någon svara på det?
