Motiv till att fortsätta, ska det behövas? På något sätt finns det väl något som driver en framåt. Hur planlöst det än må vara. Jobba ännu en dag, resa sig ur sängen igen. Andas, tugga, tänka. Förundras, skita i saker. Låta det passera utan att bry sig, ignorera. Varför engagera sig mer än nödvändigt? Varför slita så hårt?
Stressa, what for?
Varför ska man ens fundera på sånt, man gör ju bara det som behövs för att överleva. Jag brukar inte fundera på det, lika lite som jag funderar på döden, man blir ju ändå bara knäpp. Plikten kallar, man gör sitt och funderar väl inte så värst över det. Sen kan man ju alltid göra saker med måtta, tänker inte sälja min själ för ett jobbs skull.
Nu tänker jag lägga mig i badet och dö.
