På gott och ont är jag mig själv. Jag kan inte vara något annat. Du får tycka precis vad du vill om det. Jag kanske skriver det här för att hävda mig. Eller så skriver jag det för att jag känner så starkt för just denna känsla. Att jag är unik på ett sätt som många andra inte är. Jag gör inte allt för att passa in. För att inte sticka ut på ett besvärligt sätt. Jag är irriterande och skum.
Jag kan hantera det oftast. Att få lite skumma blickar och halvhårda pikar om saker jag gör som kanske inte andra gör. Vill jag göra saker som jag gör dem så gör jag dem oftast. Det är inte något tvångsmässigt beteende som gör att jag känner att jag måste utmärka mig. Tvärtom. Jag tänker inte på det.
Jag säger och gör många saker utan att fundera längre än till vad som kommer efter. Vad jag ska göra efter. Om ens det. Mycket bara sker. Ibland blir det kul, ibland blir det patetiskt, ibland blir det ingen reaktion. Men jag söker inte efter någon reaktion, inte mer än kanske något slags erkännande av att jag sagt något. Får jag noll respons brukar jag känna mig lite osynlig.
Fast det kan ju vara så att det jag sagt är helt irrelevant för den jag pratar med, eller så fattar de inte att jag tilltalar dem. Kan vara lite otydlig ibland. Jag är medveten om det mesta som pågår när det gäller mitt samspel med omgivningen. Vet inte om alla är medvetna om det. Kan känna ibland att de liksom klassar mig som obetydlig, att jag inte tar åt mig eller har någon reaktion.
Medans det andra gånger går hur bra som helst att få fram mina tankegångar och att få bra och rätt, förväntade reaktioner. Detta sker oftast med personer som jag känner mig som mest trygg med, de som jag inte behöver bry mig om vad som än sker. Nästan.
De som fattat mig.
Skönt med sådana människor.
Måste börja uppskatta dem mer och sluta söka efter samma sak hos de som inte fattar, eller som stör sig på det. Accept or move on.
I hear a voice inside, it’s calling to a scream. I’m not the next of them. I am the first of me.
