Frågan som jag och andra bloggare med mig säkert ställer sig, vart går gränsen för hur personlig man kan vara eller vill vara? Det är mycket som jag funderar på och har i bagaget som jag tvekar till om jag vill skriva om. Jag är ju såpass öppen med min identitet här. Min familj läser ibland. Mina vänner med. De vet redan det mesta, men frågan är om jag bör avslöja en del saker ändå. Eller avslöja och avslöja, berätta om. Det gör det ju inte mer eller mindre sant. Frågan är motiven till varför jag skulle vilja skriva om de sakerna. Skulle det vara för att jag vill ha sympati, fler besökare, mer uppmärksamhet? Eller skulle det vara för att få det ur mig så att säga, inte för att det är världens hemligaste hemligheter. Men ändå. Kunna få ner på pränt vad mina upplevelser varit, hur de format mig som individ, vad jag kan bli i framtiden?
Om jag skulle bestämma mig för det, hur skulle jag beskriva det. Ska jag göra som jag alltid gör, bara skriva. Eller ska jag försöka illustrera det på ett sätt som gör det hela mer dynamiskt och förståeligt. Det var en tid för några år sen då jag skrev om mina innersta känslor utan att tänka en tanke om dess konsekvenser. Men någonstans på vägen har jag förändrats och skaffat mig någon slags integritet. Vilken för mig är rätt motsägelsefullt, med tanke på hur jag öste ur mig alla slags känslor utan att tänka förut.
Ja, nej, det är skumt det här med hur man ska förhålla sig till sitt eget liv när det behandlas på internet av en själv. Det främsta jag tänker på är de som kan tycka att jag gör fel i att blotta mig. Främst för att det inte bara handlar om mig alla gånger. Kan de som är med i historierna också påverkas på något sätt? Jag skriver ju utifrån mig själv. Det är som att jag ska bestämma om jag ska skriva mitt livs memoarer och måste be om lov från familjen för att få göra det.
