Stod och diskade förut, efter att jag rengjort min micro, det var liksom på tiden och ett inlägg hos Frihetens vingar påminde mig om det. I alla fall så står jag där och diskar och funderar på diverse saker, som hur ofta man inte gör rent kylskåpsdörren från fingeravtryck och hur jag kämpade med att göra rent lådorna i köket i mitt barndomshem, när vi höll på att flyttstäda där… vänta lite här.
Då slår det mig. Mina föräldrar bor inte kvar i radhuset i Hovsjö längre. Men jisses. Det hade jag helt glömt. Jag har liksom inte funderat över det alls. Där hade jag sex första gången, där har jag gjort i princip allt man kan göra i ett liv fram tills man flyttar hemifrån.
Och jag har liksom inte ens tänkt på det alls. Jag antar att det handlar om hur pass sentimental man är hur man hanterar stora förändringar. Jag har aldrig varit den som fäster mig vid saker, personer och så vidare, så jag antar att det är förklaringen.
Sen hade jag inte bott där på 6 år så det kan ju också vara en bidragande faktor.
Andra bloggar om: boende, sentimentalitet
Det där är intressant. När jag drömmer så är mitt ”hem” aldrig nåt annat än det hus jag och min familj flyttade ifrån för 7 år sen. I mitt undermedvetna är det tydligen den starkaste symbolen för ”hem”.. Men annars tänker jag aldrig på det, och har egentligen aldrig ångrat att vi lämnade stället.
lite tragiskt att inte fästa sig vid människor? alls?? fast det kanske är sthlmsgrejen.
Ren försvarsmekanism tror jag det är.