On the deeper end.
Jo, igår på föreläsningen. Jag fann min diagnos. Vad som skett med mig. Varför jag är så passiv. Jag har liksom resignerat. Jag visste om det, men jag visste inte vad det kunde kallas. Om man har låg self-efficacy (tron på den egna förmågan) finns en ökad risk för depression, resignation och
smärtsamma självtvivel. En persons tro på den egna förmågan är vad som driver denne till handling.
Vad har nu detta med mig att göra? Ja, vad är det jag inte har gjort eller försökt mig på de senaste åren? Vad kan det vara? Vad har jag gett upp hoppet om? Kan det ha något med det andra könet att göra? Ja, självklart.
En serie med dåliga erfarenheter har liksom drivit mig dit. Borde ta stöd av min sociala omgivning för att kunna komma till bukt med det hela. Jag har inte direkt varit villig att diskutera detta med någon. Hela tiden när någon tar upp frågan om jag träffat någon eller hur det går med damerna, så liksom undviker jag att svara. Mest för att jag inte vet vad jag ska säga.
Men nu kanske det är enklare. Eller jag vet vad som kan hjälpa. Borde kanske ha fattat det tidigare. Men jag har väl inte trott att det spelat någon roll. Att prata om att man är kass när det kommer till damerna är väl ingen höjdare direkt. Sedär, nu sköt jag min förmåga i sank.
Det är ju det det handlar om. Singelcoacherna nästa?
Andra bloggar om: self-effiacy, singel, damer
