Att växa upp i ett segregerat område kan ses som något negativt. Att komma från en klass med en person med utländsk härkomst till en klass med 20 som har annan nationell bakgrund borde ju bli en kulturkrock, men på något sätt så tror jag inte ens att jag reflekterade så mycket över det. Barn är ju sådana ibland, de gör ingen skillnad på barn och barn som vuxna kan göra. Visst fanns det skillnader. Det var mer uppdelat än på den gamla skolan. På den lekte alla tillsammans, medan det var större grupperingar som lekte tillsammans i Hovsjöskolan. Brolunda var ju även för sin tid en unik skola. Att det bara fanns en klass i varje årskurs och att det bara var lågstadiet. Man visste liksom vilka alla var.
Det var iallafall ganska stor skillnad och den låg inte bara i varifrån eleverna kom ifrån. Man lärde sig att anpassa sig till den nya miljön. Hade jag börjat på högstadiet hade det nog blivit mycket tuffare. Det var mer hårt i den nya miljön. Bråk och uppgörelser, men jag blev oftast inte inblandad. Sen kom tiden då alla skulle börja bli tuffa och coola och började röka, snatta och diverse.
Högstadiet drog med sig ytterligare dimensioner med nya problem, ungdomshem, festande med folk som var tio år äldre, droger, fyllor och diverse annat. Jag vill återigen poängtera att jag själv var relativt oskyldig. Jag beskådade det mesta på håll. Visst var jag full ibland och visst var jag inblandad med folk som hade diverse problem, men jag höll mig borta från det värsta.
Det är lärorikt att leva. Mycket ska man se innan ögonen trillar ut. 😛
