Jag vet inte, men ibland känns det verkligen som att jag är osynlig. I vissa situationer, så får jag inget gehör för mina ord. Det är som att ingen hör vad jag säger.

Det finns inget som är så frustrerande som det. I allafall i själva situationen. Det sker nog inte för att vara elak, eller så, det är mer att mina ord kanske blir för många eller för otydliga. Osäkerheten slukar min kraft att nå ut. Så pass att orden liksom drunknar på vägen ut. Jag kan börja en mening, men så kommer någon annan och bryter in och säger något.

Då sväljer jag mina ord och glömmer det hela, för det kan ju inte varit viktigt. Det var ju tydligen något annat som någon annan hade att säga som var viktigare. Utan att låta allt för bitter så är det så det känns.

Nu sker ju det här inte så ofta, men på senaste tiden har jag nog
dragit mig tillbaka och känt mig lite oviktig. Jag kan nog inte skylla
det på andra, utan det är nog inuti mig själv jag får hitta någon slags
styrka och bara köra.

Jag är nog lite känslig också. Börjar känna att jag är trött på att hela tiden tänka på mig själv som någon som har en massa problem. Visst jag har väl en del liksom, men ja..

Måste tänka mindre i de banorna, eller verkligen gå ner mig totalt. Gå igenom det mörka för att komma ut på andra sidan..

Andra bloggar om: , , ,

Intressant

Etiketter: ,