Vänt på dygnet var det ja. Medföljande seghet är ett faktum. Fack tum, fuck this. En promenad i höstluften skulle kanske vara något, eller så sitter jag här och bara andas in den avgasfyllda luft som sipprar in genom glipan i mitt fönster. Har försökt mig på att vara i kontakt med mindre positiva känslor eller känslor whatsoever de senaste dagarna. Väldigt svårt att veta om det kommer ge den effekt jag är lite ute efter. Att helt enkelt känna efter och säga hur mår jag?
Jag blir nog mest förvirrad av det hela. Viktigt att ta med i ekvationen är nog hur det hela blivit så det blitt. Hur gick det ”fel”. Vilket jag vet. Jag gör felet hela tiden, även nu. Jag tänker för mycket. Använder hjärnan när jag helst bara ska använda hjärtat. Men det var länge sen jag litade på mitt banala hjärta.
Och hur banalt blev nu inte detta, ungefär som livet i allmänhet då.
