Nu är jag på god väg att bli på ett sånt där humör. Tänker tankar som kanske är dåliga, men de är dock där. Allt känns så flyktigt och oviktigt. Inget är beständigt, allt är så jävla relativt. Finns det något som alltid kommer vara på samma sätt oavsett?
Årstider kommer och går, människor i ens liv byts ut och går vidare. Sånt är livet säger folk och fortsätter leta vidare efter lycka och trygghet. Jag vet inte, men det känns bara galet. Varför jagar vi något som aldrig kommer att bli vårt?
Jo, för vi är hopplösa varelser som aldrig ger upp hoppet.
