För att jag föddes

Jag försvann samma dag då du bestämde att jag skulle få finnas till.

Eller resan som jag nu färdas på, började då, jag färdas ständigt mot denna till synes nattsvarta framtid, som aldrig någonsin kan bli bättre. Nu låter det överdrivet och dramatiskt utan ände. Men på många sätt är det min sanning.

Långt djupt inne i all oändlighet av alla tankar och känslor som aldrig får komma ut så är det så det är. Lika vackert som fågelns flykt mot den vintermulna himlen, lika omfattande är tragiken inom mig.

Ingenting verkar spela någon roll längre. Varför bryr jag mig om att skriva det här då? Om jag det visste. Jag kan ändå aldrig förmedla hur jag känner.

Hur allt jag gör bara känns som något som inte är på riktigt, att ingenting jag känner kan vara på riktigt. Just nu vill jag bara sova. Sova dygnet runt för att slippa allt.

Depression säger du? Jag vet inte. Jag kommer visst aldrig över att vara den jag är idag.

Alla val jag gjort till denna dag har lett fram till hur det är idag. Jag orkar inte längre vara den jag är. Jag vill inte. Jag vill vara den jag skulle vara. Den jag skulle vara.

Orädd, rak, ärlig, ta situationer utan att rygga tillbaka. Inte svälja och ta emot, vara diplomatisk och undvikande. Jag vill kunna uttala allt det jag aldrig säger.

Allt detta har gjort att jag inte har någon, ingen jag kan släppa allt för. Jag är isolerad, ensam och rädd, för att jag föddes. Föddes till en grym och sjuk värld. Efter att jag läst allt jag skrivit i det här inlägget så kan jag på något sätt se sanningen i det, samtidigt som jag också kan se att jag inte alltid känner såhär. Men det handlar om grunden till mina problem.

Det som liksom alltid finns där, som jag inte lyckas få bort. Resultatet är att jag förblir ensam.

Etiketter: , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.