Nej, men vad sägs om att säga ja till livet kanske? Istället för att hålla på och leka förvirrad och känna sig allmänt kass. Det hjälper ju ingen. Nu väntar jag på pengar, sen så är det dags att bli student igen. Kan inte påstå att jag känt mig som en student. Det kräver ju att man studerar.
Jag satt på tåget hem till Västerås och skrev en text om hur jag inte skulle ha en massa krav på mig själv, men det är fan inte lätt att sluta tänka i sådana banor. Jag ska och inte jag måste, jag vill och inte jag borde. Ta bort alla negationer och tänka positivt. Sen går jag och isolerar mig, fast jag vet att det är precis fel. Det leder inte till något bra.
Nu har jag tvättat klart och ska till kåren för ett sånt där möte, hej!
