Bakom en yta som ligger fast placerad över hela mitt väsen gömmer sig något som jag inte känner till, något som inte är där. Jag är inte där. Det är bara tomt. Jag vill finna det som är jag någonstans i denna värld. En gång fanns jag tror jag. Jag vill existera på riktigt igen. Öppna upp och låta tomrummet fyllas av liv. Det finns alltid en risk med att tillåta detta, men jag vill verkligen släppa taget och låta det hända. Tror jag i alla fall, det är så svårt att veta.
Min längtan har alltid handlat om detta, allt jag gör handlar om detta. Men det är ingen enkel sak. Överallt blir jag påmind och upplyst om hur det kan vara. Jag försöker hela tiden att arbeta med att skapa bra relationer, men jag tror inte det fungerar. Jag är liksom inte där helt och hållet. Jag får ingen emotionell varaktig kontakt. Om det beror på mig eller andra vet jag inte.
Det är nog en kombination.
”Bowlby (1994) skriver att förluster av anknytningspersoner och dålig omvårdnad kan komma att
prägla ett barns känslomässiga relationer för resten av livet. Hans forskning visade att ”avvikande
beteende” hos ungdomar kan bero på tidiga relationer och dysfunktionella anknytningsmönster.”
”De barn som uppvisar, det otryggt undvikande A-mönstret, har som strategi att klara sig själv, de kämpar för att vara en självständig individ som inte söker trygghet hos någon annan. De har lärt sig att tänka bort sådana känslor som vanligtvis framkallar bindningsbeteendet.”
The greatest thing you’ll ever learn, is just to love and be loved in return.
