Efter gårdagens förgäves raggande efter folk som kan jobba på sommarfesten så var jag rätt trött och less. Då brukar vissa tankar och känslor uppträda. Visst, jag vet att det inte hjälper att gnälla över saker, men jag kom till en del insikter som jag vill få ner. Orkade inte gå upp ur sängen för att skriva ner de fantastiska saker jag tänkte, ska se om jag lyckas komma ihåg det nu.
Hela tonårstiden sprang jag runt och blev kär i en massa tjejer, jag var villig att göra nästan vad som helst för att få ge bort mitt hjärta till nästan vilket pris som helst, detta innebar en hel del förnedring och att jag blev offentligt häcklad och fick även se mina tonårskänslor smulade till ingenting av sagda tjejer. Behöver jag nämna att ingen var speciellt intresserad tillbaka?
När jag var runt 20 år så hände det så något, tjejerna började bli intresserade av mig för en gångs skull. Sen kom då den första kärleken som var besvarad. Det var ett omvälvande år då jag utvecklades på ett plan som jag nog inte riktigt gjort tidigare, på det känslomässiga planet. Att vara i en relation gjorde mig gott. Även om jag kanske inte var klockren alla dagar.
När det så blev ohållbart och tog slut, i en långdragen process så tog jag det nog väldigt hårt. För efter detta har jag inte haft förmågan att ge bort mitt hjärta igen. Eller ge och ge, jag vet inte om jag någonsin lyckats komma så långt. Det jag vet är att det är en stor skillnad på nu och för 15 år sen. Vad hände med den killen som gjorde nästan vad som helst för att bli kär och trånade i månader över tjejer. Blev han vuxen och förstod att världen inte funkar så?
Eller blev han bara riktigt jävla feg och rädd för att åter bli sårad? Det är synd om så är fallet, vilket jag egentligen vet att det är. Men samtidigt så finns inte den förmåga att lita på sig själv eller andra när det kommer till känslorna. Jag förblir ensam. Mycket pga. saker som hänt och min oförmåga att skapa bestående relationer. På ett djupare plan. Det må låta klyschigt och flummigt, men jag njuter knappast av läget.
Jag är sjukt jävla ensam. Det märks när jag kommer hem. Det som är värst är nog att jag nöjer mig med det. Jag vet liksom inte hur man gör något annat, jag är van vid det. Jag har absolut inte några problem att vara social i sådana sammanhang, jag är nästan för bra på det. Så bra att ingen märker något. Det är ju ingen som tänker att den där killen är ensam, han är ju så social och känner typ alla. Kanske finns en anledning till det med. Eller så är det helt uppenbart, vad vet jag?
Nu ska jag iväg och få plugg gjort.
