Cold cold heart

Häller i mig juice som aldrig förr och funderar på hur jag ska formulera mig. Förmodligen inte alls. Men jag ger det ett försök ändå. Det finns så mycket jag vill få ur mig, få klart för mig själv, men det blir bara ett försök i slutändan. Jag lyckas inte. Åter igen känner jag av den där pressen. Pressen att göra något åt min ensamhet och isolering. Samtidigt vet jag att jag gett upp och inte orkar.

Jag kan inte bestämma mig om jag är för trasig för att kunna få till det eller om jag är för rädd eller om det egentligen är samma sak. Det pendlar. Men oftast så ignorerar jag det hela. Orkar inte med det hela. Definitionen på att hitta någon att dela allt med har blivit ett stort svart hål som gör mig förlamad. Hur ska det gå till? Jag kan ju knappt upprätthålla en normal relation med någon.

Det enda jag kan är att fly, undvika och låtsas som att det regnar. Förutom när jag tycker synd om mig själv av ungefär samma orsaker. Frågan är inte vad som är värst, utan vad som är jag utan allt det. Vem fan är jag utan min rädsla och feghet? En lyckligare människa? Förmodligen, men tack då. Det är alltid här det tar stopp, för jag kan inte se mig själv på något annat sätt.

Men är det verkligen så?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.