Månad: juli 2009

Det finns så jävla mycket att göra här i världen. Det blir aningen överväldigande ibland och så slutar det med att jag inte gör något alls. Det finns även så kallade hinder, saker som står i vägen. Jag är inte bäst på något egentligen. Jag ser så mycket som jag blir inspirerad av men det tar oftast slut där.

Ofta handlar det om att kämpa för att nå någonstans. Att ha förmågan att verkligen fokusera och lägga ner tid på att få möjlighet att bli bäst. Jag tror att det hjälper att börja tidigt, det blir mer naturligt på något vis. Det är lite svårt att lära gamla hundar att sitta fint, eller jonglera.

I mitt fall så är det alldeles för mycket brus runt omkring. Jag fastnar så lätt i en massa onödigheter. Eller vad vi nu ska kalla dem. Man kan säga att mitt intresse för saker är flyktigt. Jag glömmer bort vad jag håller på med, istället för att göra dem fullt ut.

Kan vara ett tecken på att jag inte vet vad jag håller på med. Vad är det som ska vara mitt fokus? Jag letar ännu..

Egentligen är det nog inte så svårt. Ska bara sluta blunda för det faktumet.

Om jag ska vara helt ärlig så har jag aldrig varit arbetslös. Kan ha med det faktum att jag börjar mitt 19:e år i någon form av utbildning. Eller så har jag haft tur. Med tanke på detta så har jag aldrig behövt oroa mig för arbetslöshet. Nu börjar jag ju bli klar med det som ska bli min sista utbildning, i alla fall så det är tänkt. Jag menar någon måtta får det vara och jag vet inte om jag är orolig nu heller.

Det är inte så många som är av någon anledning. Om det är av ren isioti som man tror att det kommer lösa sig eller vad det nu kan vara, det vet inte jag, men det går alltid att få nåt jobb.

Det som oroar mig mes om jag nu skulle oroa mig, är att bli fast på ännu ett jobb där jag inte trivs, som känns sådär menlöst. Kanske inte är meningen att jag ska vara anställd, kanske är meningen att jag ska göra nåt helt annat. Vi får väl se vart bollen rullar, men den är i alla fall i rullning.

Efter imorgon, bara 3 dagar kvar.

För att fortsätta i den positiva andan så ska jag nu lista lite saker som jag bör vara glad över.

Jag ska sluta jobba två veckor tidigare än som var tanken. Jag slipper alltså gå till jobbet i augusti. Så jag kan komma igång med uppsatsen igen. Jag har också ett behov av att få vara ledig lite. Alltså inte behöva å upp 06.00 på morgnarna, visst jag förlorar en summa pengar, men jag tycker jag är värd det. Det här betyder inte att jag måste prestera något speciellt under de två veckorna. Det ska finnas en möjlighet. Men det ska inte vara ett måste. Jag tar de två veckorna ledigt för att må bra.

Det har trots allt varit ett väldigt hektiskt år för mig, räknat från förra sommaren till nu. Var inte ledig mer än en vecka förra sommaren, sen hoppade jag direkt på kårarbetet och studier som mentalt sett känts av. Trött som jag är så tror jag att det absolut har en del i mitt mindre glada jag.

Samtidigt så är jag medveten om att framtidens omställningar kan ha en del i det hela. Hoppsan, nu trilla jag dit igen. 8 arbetsdagar kvar, whooppii!

Under de 10 år som gått sen jag läste psykologi på folkhögskola, då jag insåg vad jag var och hade varit med om på ett intellektuellt plan så har livet varit en ständig kamp. Jag är en överlevare, med många trauman i bagaget. Jag har väl alltid bagatelliserat det inför andra, men innerst inne vet jag att det satt sina spår. Det är grunden till allt. Sen vet jag att det finns många vägar att vandra, det finns inget som är satt i sten. Det är här kampen kommer in, för vissa stunder i mitt liv har jag fallit djupt.

Ibland kan inga rationella och logiska tankar få bort ångesten. Den liksom bara är där och tankarna om mitt liv och allt annat bara mal. Vissa perioder har den fått övertaget och hållit mig gisslan. Då har jag försökt söka hjälp, det har hjälpt för tillfället. Andra gånger har jag försökt att inte tänka på saker och ting och begravt mig i annat. Därför är det inte så konstigt att jag får ångest när jag isolerar mig. Jag aktiverar mig inte. Tankarna kommer som ett brev på posten. Jag tror att detta är lika för de flesta. Oavsett grad på problem och ångest.

Någon har ibland varit orolig för att jag ska göra något dumt. Jag vet inte vad jag ska säga till det, bara att nej, jag har inga sådana tankar. Jag är för dum för att ge upp tydligen. Jag har någon naiv tanke att det på något sätt ska ordna sig och att jag ska få ett lyckligt slut.

Det värsta är att inte veta hur det ska gå till, jag har inga som helst illusioner om att det blir lätt. Jag har ju märkt under åren hur komplicerat allt blir. Jag krånglar till det. Jo, jag är medveten om det. Nu ska jag sova och försöka stay positive. För det är mitt största problem nu.

Det är bra skönt att sova i sin egen säng.

Somnar jag framför teven och har jag svårt att hålla mig vaken på föreläsningar? Svar JA! Kanske är det snarkningar som är boven till att jag har väldigt svårt att känna mig utvilad. Särskilt då jag måste upp tidigt. Jag har hört att jag snarkar, men vet ju inte själv. Kanske dags att ta hem en grimma och sova som en häst som leds ute på en landsväg. Sjukt tråkig liknelse men vafan.

AB skriver om problemet med snarkning och vad det kan leda till. Bra att jag läste det där, ska kanske ta och skaffa mig en sån där vårdcentral med.