Under de 10 år som gått sen jag läste psykologi på folkhögskola, då jag insåg vad jag var och hade varit med om på ett intellektuellt plan så har livet varit en ständig kamp. Jag är en överlevare, med många trauman i bagaget. Jag har väl alltid bagatelliserat det inför andra, men innerst inne vet jag att det satt sina spår. Det är grunden till allt. Sen vet jag att det finns många vägar att vandra, det finns inget som är satt i sten. Det är här kampen kommer in, för vissa stunder i mitt liv har jag fallit djupt.
Ibland kan inga rationella och logiska tankar få bort ångesten. Den liksom bara är där och tankarna om mitt liv och allt annat bara mal. Vissa perioder har den fått övertaget och hållit mig gisslan. Då har jag försökt söka hjälp, det har hjälpt för tillfället. Andra gånger har jag försökt att inte tänka på saker och ting och begravt mig i annat. Därför är det inte så konstigt att jag får ångest när jag isolerar mig. Jag aktiverar mig inte. Tankarna kommer som ett brev på posten. Jag tror att detta är lika för de flesta. Oavsett grad på problem och ångest.
Någon har ibland varit orolig för att jag ska göra något dumt. Jag vet inte vad jag ska säga till det, bara att nej, jag har inga sådana tankar. Jag är för dum för att ge upp tydligen. Jag har någon naiv tanke att det på något sätt ska ordna sig och att jag ska få ett lyckligt slut.
Det värsta är att inte veta hur det ska gå till, jag har inga som helst illusioner om att det blir lätt. Jag har ju märkt under åren hur komplicerat allt blir. Jag krånglar till det. Jo, jag är medveten om det. Nu ska jag sova och försöka stay positive. För det är mitt största problem nu.
