Ibland blir jag fascinerad av hur olika vi människor är och uppfattar varandra. Olikheterna mellan mig själv och en del andra blir kanske uppenbara i vissa former, men ändå inte. Kryptiskt men sant. Som det här med filmer och hur olika vi kan se på vad som är bra och dåligt. I min värld är kriterierna inte så värst höga, filmerna ska vara underhållande eller ha något värde på ett emotionellt plan för att jag ska gilla de. De får gärna vara klyschiga, det gör mig inte så mycket, jag är ju medveten om detta och kan ta det med en nypa salt. Medan andra tycker att klyschor är det värsta skällsordet de kan och vräker ur sig det så fort de inte tycker att en film är tillräckligt PK. PK är politiskt korrekt och det är inte filmer som glorifierar det stora landet i väst, helst ska det vara obskyra filmer med ofattbart budskap. Budskap som trollas fram mellan lågmälda och långrandiga rader av dialog som hälften av landets befolkning inte förstår. Det ska ju vara svårt förstår ni. Annars blir det klyschigt och det kan vi inte ha, gud för bövelen heller. Det ska ojas över popkulturen för den är bara för pöbeln, fint kulturellt folk vet minsann bättre.
Nog med detta, såg igår två filmer ur varsin sida av skalan. Lättsam amerikansk tecknad film vs högdragen, lätt svår och dramatisk kulturelitfilm. Nu var den sista rätt underhållande ibland, då den har ett drag av komik i sig, bara för sina ohyggligt roliga repliker. Ni kan nog inte gissa vad det var för filmer så här kommer klipp från de båda.
Monster’s vs Aliens som var skitkul emellanåt.
Det sjunde inseglet som var lite lustig emellanåt med sina övertydliga repliker och den överdramatiska musiken