Söndagar är livsfarliga, en fälla att falla ner i och inte komma upp ur. Igår (läs veckor sen) höll jag på att ramla ner, men sen så fick jag bara för mig att hoppa över det. Så det blev inget med det. Däremot reflekterade jag över att jag sitter fast. Jag kommer ingenstans. Vilket inte är så konstigt om jag tänker efter. Jag har ju inte direkt några mål att sträva mot. Ja, en examen på högskolan, men sen då? Utan det där som kommer efteråt så är den inte så mycket värd.
Samtidigt vet jag att det inte är sant. Men jag vet verkligen inte vart jag ska ta vägen. Ingen fast punkt, inget att hålla fast vid. Men orka.
