Idag har jag ångest. Det är söndag och det är rätt vanligt förekommande fenomen att ha ångest på en söndag. Jag har lite ångest över mitt liv sådär i vanlig ordning. Funderade en hel del på tåget hem från Västerås. Vad är det jag håller på med, vart för det mig och vad får jag ut av det?
Vad är det jag pratar om? Meningen, syftet eller något. Det är nu jag blir kryptisk och börjar tala i gåtor.
Jag är 31 år gammal. Jag fyller 32 i höst. Mitt liv är inte på väg någonstans direkt och jag blir påmind om det konstant. Jag har jobb, jag har en bostad, jag har umgänge på en ganska så ytlig nivå. Jag behöver mer. Förstå mig rätt. Jag menar inte att jag inte uppskattar de som jag omger mig med, men livet måste gå ut på något mer än att festa och ha roligt och umgås bara ibland.
Jag har kommit så pass långt i min behovstrappa att jag börjat ifrågasätta mitt liv. Vill jag ha barn, ska jag leva ensam resten av mitt liv? Hur kommer jag ur denna onda cirkel av svek, misslyckanden och bitterhet? Snart 10 år som singel hur gör man?
Varför fortsätter jag umgås med människor som uppenbarligen inte har så mycket gemensamt med mig förutom att vi har ett förflutet och att vi har kul. Vet inte om jag har en snedvriden syn på det hela men jag vill ha mer. Vi kanske inte är kapabla till det eller så är det jag som gör något fel. Kanske jag är dålig på att uppleva djupet. Eller att jag har en konstig idé av vad det skulle innebära.
Ja, det låter värre än vad det är. Men det leder ju inte vad jag kan se till något, vilket som sagt kan vara mitt eget fel. Jag har liksom inte lust att slösa mer tid på en massa tjafs och fan vet jag. Jag är vilse. Jag sitter fast och vet inte vad jag ska ta vägen. Vet inte heller varför jag alltid envisas med att skapa relationer som baseras på ytliga saker.
Jag har en tendens att göra fel och kanske välja fel ibland. Kanske flyr jag och saboterar för att det ska bli mer djupt.
Ah det är svårt det här med mänskliga relationer. Jag analyserar för mycket dessutom. Tid och rum gör det svårt och även vi själva.
Ibland undrar jag varför jag ska vara så himla speciell och svår. Det gör det ju inte direkt enklare att hitta människor som passar en och som tycker detsamma tillbaka.
Nej, nu får det vara nog, sovdags.
