Vaknade med ett ryck i morse när min mor ringde och sa att jag inte behövde komma till syrran för att fira hennes födelsedag. Hon låg i feber och allt var inställt.
Sen dess har jag i princip spenderat min lördag i soffan. Kollat på svenskar som blivit frånåkta i sprint, storslalom och så svenskar som tappar 11-målsledning mot Polen. Ganska kasst. Sen var det sedvanliga Stjärnorna på slottet. Sen såg jag på en halvtråkig P3-guldgala.
Såhär framåt kvällen så har jag även börjat känna mig en aning lågmäld. Funderar över saker och ting, varför de är som de är och så. Blir självklart inte ett dugg klok på det. Orkar liksom inte ikväll. Blir bara trött på allt. Alkohol, att vara rätt hela tiden, skämta om allt, vara sådär lagom hipp och hänga med i snacket. Inget jag ägnar mig åt, men saker som jag ser omkring mig när jag betraktar.
Jag känner inte igen mig. Jag vet inte om det är mig det är fel på eller om världen är galen. Tror tyvärr på något sätt att jag är den som har fattat och att resten är platta, veka och trötta. Men jag vet att jag är likadan. Jag gör samma misstag som alla andra.
Upp och ner, ner och upp. Ingen idé att fokusera på skiten. Borde hitta något som kan lyfta mig tillräckligt så jag kan förverkliga min potential istället för att slösa bort mitt liv. Men jag är ju imprisoned by my own mind.. så det blir inget. Kan inte släppa taget.
Vart jag mig i världen vänder står jag här med tomma händer. Sant men ändå inte. Fan. Hur kan jag vara så jävla fucked up?
Var är orken, energin och viljan?
