Nu minns jag en annan sak jag tänkte. Jag önskar även att jag var mer rapp i käften, kunde säga de rätta sakerna i de där situationerna som oftast lämnar mig handfallen. När jag istället för att skratta bort en kommentar eller sväljer den med min stolthet och värdighet, bara sätter dit den personen som just sagt nåt oerhört dumt.
Men jag är sådan att jag viftar bort och går vidare. Vilket jag vet är mindre bra. Men det har i alla år varit mitt sätt att försvara mig, mitt sätt att överleva. Var en sådan incident igår på vägen ut från stället vi var på. Jag och en tjejpolare skulle gå och hon skulle bara hämta ut sin jacka. I garderoben på andra sidan står en kille som kommer fram och säger något i stil med, han har stor kuk, bara så du vet.
En helt främmande människa som ingen av oss tidigare sett kommer fram och säger så till henne, om mig. Jag börjar förstås garva läppen av mig direkt, pga den helt absurda situationen som uppstår och mumlar något i stil med hur fan vet du det?
Hon blir fly förbannad, med all rätta och säger åt honom och killen som står framför henne i kön, som tydligen är hans polare att hålla käften och dra, han är min barndomsvän och så vidare. Vilket förstås var helt rätt reaktion. Det var för mig ingen stor grej i den situationen, men jag håller med henne. Folk säger inte sånt till främmande människor. Oavsett om man är full eller inte.
Nej, det var jävligt onödigt. Men det är ju det här med att svälja sin värdighet för att slippa konflikt som är min grej. Så jag fortsätter ju. Och jag undrar ibland om det inte är det som bidrar till att jag står där jag står och aldrig kommer någonvart.
