Jaha, är det dags nu? Har jag blivit ”drabbad” eller vad är det frågan om? Jag börjar fundera på det här med barn. Jag har liksom inte reflekterat så mycket på det innan, inte mer än att de är lite läskiga och jobbiga som låter och har sig i tid och otid. En annan sak jag tänkt under åren är att jag inte vågar knyta an till de små liven. De är ju så öppna och otroligt inbjudande i sina sinnen. Jag som har problem med att knyta an ser ju direkt att nu är det något konstigt på gång. Sluta sug in mig i dina värld unge!
Har ju haft många tillfällen med tanke på att jag har 9 stycken syskonbarn.
Ja, jag vet det är lite stört. Eller ganska jättestört. Barn är ju något man ska längta efter och tycka är något alldeles fantastiskt. Men skadad som jag är har jag liksom nästan undvikit barn. Allra helst de som är i spädbarnsåldern. För där har vi något jag inte kan med riktigt. Att hålla i en 2-månadersbebis är skitläbbigt.
Kanske är det kopplat till min egen historia, eller något åt det hållet. Vad jag dock vet är att jag vill och bör ta tag i det. Men där kommer grejen. Jag har liksom en skum idé och tanke om att jag inte vill öppna upp mig till ett spädbarn förrän jag själv får barn. Har liksom alltid tänkt att jag sparar den speciella relationen tills jag själv blir far. För att då är det på riktigt. Då finns det ingen återvändo.
Då är det dags för hormoner, instinkter och villkorslös kärlek. Det finns inte längre plats för mina tankar, idéer och förvirrade analyser av vad som är och vad som inte är. Det är läskigt som fan, men ändå jävligt häftigt. Nu låter det som att jag vet vad jag talar om, men jag har trots allt ingen aning.
Det enda jag kan säga är att jag under de senaste dagarna fått signaler från olika håll om att det är dags. En vän som ser ömsint på ett spädbarn, en känsla av stolthet över människor som man hjälpt på olika sätt och fram för allt känslan av att det där vill jag ha, jag vill också ha den där sortens relation med mina barn en vacker dag.
Nu är ju inte risken att det händer inom någon snar framtid direkt överhängande med tanke på att jag är singel och har varit det sen urminnes tider, men man kan ju drömma och hoppas lite. Får fnula vidare på det här och se vad framtiden bär med sig helt enkelt.
