Look into my eyes

Jag är nog den person som har störst problem med att se folk i ögonen. Det är inget jag själv tänker på, jag bara kör på som vanligt. Men jag kan tänka mig att en del har reagerat på det. Jag kan inte riktigt svara på varför det är så, vet bara att jag undviker det och när jag gör det för att ibland så krävs det, så tar det emot. Det känns liksom lite jobbigt.

Min fundering är om detta bidrar till den känsla av emotionell isolering som jag lider av. Eller lider och lider, känner att jag har ibland. Jag kan ju liksom inte få någon bra koppling till folk. Tror faktiskt det är svårt om man inte klarar av den där riktiga ögonkontakten.

Nu kan det ju faktiskt vara så att jag inte är ensam med att vara såhär. Det förstår jag med, men jag tror det är en pusselbit i orsaker till att mina relationer inte är så nära relationer som de skulle kunna vara.

Det är bara att kolla på hur glädje, sorg, stolthet och alla andra känslor kommer till uttryck så förstår man att det är så vi kommunicerar vad vi känner till andra. Om man inte zoomar in andras blickar och inte heller skickar ut blickar så kan man inte få den där unika känslan av samhörighet och kärlek.

Det är som sagt inte bara däri problemet ligger för min del. Men det är ändå något jag funderat över. Tror man vinner mycket på att använda sina ögon. Men jag är lite rädd för det. Jag vet att man inte ska låta rädsla styra en, svårt att låta bli dock.