[youtube]PW71En5Pa5s[/youtube]
Det slog mig en dag när mina ögon tårades av låten ovan som påminde mig om känslor jag en gång hade. Insikten att jag nog aldrig kommit över henne. Inte på riktigt. Vad nu det är. Jag gick vidare ändå. För det var det enda sättet att behålla någon slags värdighet och hålla mig från att bli vansinnig. Jag tog det som fanns kvar av det som en gång var vi, begravde allt och försökte leva mitt liv så gott jag kunde.
Kanske är det bara idén om henne som jag saknar och inte kommit över. Oavsett så har det påverkat mig djupt.
Det har fungerat ganska bra livet sen dess. Visst har det funnits uppgångar och mindre nedgångar. Det finns ju förstås konsekvenser med att stänga av sina känslor på det där sättet..
Det jag ville säga med det här inlägget är att jag tror jag förstår varför jag inte får till det. Ingen av de tjejer jag träffat sen dess har haft en ärlig chans. Vet inte om de på något vis märkt det men de har alltid dragit sig ur. Av diverse olika anledningar. Mestadels för att jag liksom är hopplös omedvetet och gör saker svårare än vad de är på olika sätt.
Att vara otillgänglig emotionellt är ju inte direkt det bästa tipset på hur man finner en livskamrat. Hur man blir det är nog svårt att greppa dock.
”Du kanske bara var en känsla
Och aldrig krass realitet
En sån kan likväl vara sanning
För den som inget annat vet”
