photo credit: FJTUrban (sommelier d mojitos) via photopin cc
Och jag som aldrig förändrades, skulle aldrig kunna tro att det som sker överallt hela tiden, skulle kunna hända mig. För det har inte varit så och jag vet inte hur det skulle gå till. Jag tappade bort det på vägen. Men livet det rullar på utanför och innanför, med eller utan individers tillåtelse. Vem är det som bestämt att det ska vara så egentligen, hur kan det få vara så? Ska inte alla bara vara glada och lyckliga hela jävla tiden istället, varför bestämde ingen det så?
Tristess blir det istället, denna ypperligt usla plätt med skräp i våra själar som skaver och gror och ger oss motivation eller åtminstone får oss att tro att vi måste fortsätta kämpa emot. Som inte låter oss stå still, som hela tiden tvingar oss framåt, hur gärna vi än vill stanna och segna ner i gräset, snön eller sjön.
Det finns ingen återvändo, det finns ingen ånger. Varför ens fundera på det förflutna? Du har denna tid, du har detta liv.
Det spelar ju ingen roll längre.. bara slöseri med den tid du har kvar. Men ändå finns det kvar, känslor, nostalgi. En önskan att återgå till det som var bättre förr, allt känns så mycket enklare bakåt i tiden, det som är känt. Det okända går inte att lita på, det är förrädiskt.
Men nu ska jag lyssna på kroppen som inte har något annat val än att förfalla och förnyas, imorgon återuppstår jag igen.
