photo credit: greg westfall. via photopin cc
I princip hela mitt liv har jag alltid tyckt att ilska är något oerhört negativt och jobbigt. Oavsett om det är en känsla jag själv haft eller om den riktats mot mig eller någon i min närhet. Vad det beror på kan jag bara sia om, förmodligen någon obehaglig upplevelse i spädbarnsåldern som gör mig känslig för det.
Med konflikträdsla menas här att man i största allmänhet tycker det är obehagligt med situationer där andra kan bli arga och/eller att man har har en överdriven ängslan för möjliga negativa konsekvenser av konflikter. Det är inte en fråga om konflikträdsla när man i en särskild situation väljer att undvika en konfrontation därför att man gjort en realistisk bedömning av situationen och kommit fram till att man tycker att priset för att konfrontera är för högt. Källa
Förmodligen har jag fått en lite skyddad uppväxt och sluppit konfronteras med konflikter som också bidragit till att jag är dålig på att ta konflikter. När det kommer till min egen relation till ilska och att vara arg så kan jag bara minnas att jag i vissa situationer vågat känna de känslorna. När de är helt och hållet konsekvensfria, som att sparka på en lyktstolpe för att en missat bussen eller att rikta de känslorna inåt mot mig själv.
Jag har inte riktigt satt något mål att lära mig hantera ilska, även om jag förmodligen skulle behöva det. Ilska kan vara en sjujävla drivkraft, men jag har berövat mig själv på den kraften. Kanske därför jag ibland kan kännas lite blasé och orörd antar jag.
Vad är det värsta som kan hända?
Om jag blir arg så kan personer i min närhet sluta tycka om mig. Ologiskt men sant, så är det jag tänker, längst innerst inne. Förmodligen är det direkt kopplat till min rädsla för att bli övergiven och ensam. Lite komiskt med tanke på att jag hela tiden gör saker som leder till att jag isolerar mig. Men vem har sagt att känslor är logiska? Att vara omtyckt är rätt viktigt för mig och jag tycker det är rätt jobbigt att höra eller märka av när det inte är så.
Sen är min förmåga att hantera ilskan i sig inte den bästa. Jag blir rosenrasande, kan inte argumentera, ser rött och det blir inte bra helt enkelt. Jag går hellre iväg och jäser för mig själv istället för att konfrontera.
Någon som känner igen sig?
Risken med att trycka undan ilska för att undvika konflikter är att det klan resultera i en kraftig jävla urladdning en vacker dag. Har blivit varnad för det av personer i min närhet, men jag har ännu inte exploderat såvitt jag vet. Visst har det förekommit tillfällen då jag kokat över, men inte så det svartnat för ögonen och jag fått en blackout.
Jag får nog ut en hel del av allt som jag samlat på mig genom andra utlopp än att ilskna till. Ångest, gråt, fest, släppa det och gå vidare funkar med. Sen att undvika saker som gör att en blir arg förstås. Även om det blir en del flykt..
photo credit: HikingArtist.com via photopin cc