photo credit: h.koppdelaney via photopin cc
En del dagar förundras jag av hur mänskligheten fungerar och agerar, får inte alls ihop det. Jag har en del insikt i olika frågor och kan förvisso se kopplingar och paralleller om hur det förhåller sig i verkligheten, men det är sällan tillräckligt för att få något ihållande bra grepp om saker och tings beskaffenhet.
Det är som under min utbildning till beteendevetare där det klassiska begreppet å ena sidan, å andra sidan blev något som jag blev bekant med. Det finns alltid flera sidor på ett mynt som en säger. Jag har förmågan att se saker ur flera perspektiv och även se fördelarna med båda sidor. Det är väl lite därför jag kan ha problem med att få saker att gå ihop i en bra lösning eller tankegång.
Verkligheten som vi uppfattar den utgår från våra erfarenheter och den tankevärld som vi har, självklart blir det konflikter och intressen som går isär. Ideologier som separerar, olika förutsättningar som skapar oförstånd för den andres situation. Detta gäller åt alla kanter och håll, höger-vänster, upp-ner, svart-vit osv.
Att de som är privilegierade i olika avseenden har ett sätt att se saker på som innebär att de inte upplever saker de tar för givet som ett problem är ett resultat av att ha en bristande förmåga att sätta sig in i andras situation och hänger förstås ihop med att de inte upplever saker som problematiska.
En vit person som inte blir utsatt för förtryck p.g.a. sin hudfärg kanske inte tycker det är så farligt att en kallar chokladbollar för n-bollar, medan den rasifierade ser det på ett helt annat sätt. Även personer inom samma grupp kan ha olika upplevelse av förtryck och se saken på olika sätt.
Problemet med allt det här är att det hela tiden blir den personliga upplevelsen som tar företräde. Självklart har det relevans i den enskilda personens liv, men i ett mer samhällsinriktat perspektiv så är det inte alls lika intressant. Det går inte att applicera alla individers upplevelser av saker på allt och alla. Därför måste vi se till strukturer, mönster och saker som före kommer mer än på det individuella planet.
Detta är vad jag försöker utgå från när jag funderar på saker jag stöter på i min omvärld. Jag blir ofta förstummad över hur människor inte kan se saker ur det här perspektivet, men en är ju sig själv närmast och det är enklare att förenkla än att komplicera.
Något även jag kan känna ibland. Men det jobbigaste är att det aldrig känns som en blir klar med sitt åsiktsförfarande. Går det ens att ha en åsikt utan att tvivla och gå vidare utan att börja ifrågasätta sig själv så fort en stöter på meningsmotståndare.
Hur får jag det att hålla ihop? Det är väl som de säger att en bygger sin egen verklighet utifrån de moraliska värden som känns mest angelägna för en själv, men det är fan inte lätt ibland. Det jag vill komma fram till är att världen är inte svart eller vit för mig, det är en jävligt grå sörja som ligger mellan de två ytterligheterna.
Detta gör att jag ibland blir lite hopplös när det blir en enda smarrig röra med åsikter och folk som tycker saker och så vidare. Det blir liksom inget konstruktivt, bara en massa massa tjafs. Hur ska vi någonsin kunna komma överens om vi hela tiden ska peka på allt som är åt helvete med andras åsikter. Självklart måste en få göra det, men lite mer förståelse och insikt i andras situation skulle inte skada.
Antingen förenklar man och ser svart och vitt eller så ser man alla nyanser däremellan vilket gör varje tanke till en bottenlös ocean av möjligheter som kan driva en till vansinne ibland, men samtidigt ges verkligheten en massa nyanser som jag nog inte vill vara utan.
Mestadels.
