En titt i backspegeln

medium_2071871973
photo credit: GraceOda via photopin cc

Det är dags att se vad jag hade för mig en måndag för ca 5 år och för ca 10 år sedan. Nedanför klistrar jag in de inlägg som beskriver vad jag gjorde då. Ta en titt i backspegeln för att se vad som skymtar där.

Måndag den 16 mars 2009

Det är dags att styra upp tillvaron, det är tentavecka med allt vad det innebär. Efter som jag sov till klockan var 13.30 så är det än mer viktigt att jag får någon slags struktur på det hela. Jag tänkte att några listor på saker som ska göras kan hjälpa till lite.

Måndag: Måndagsmöte 17.00 – 19.00. Spåna på hemtentan lite mer, försöka strukturera upp hela projektplanen som jag ska hitta på.
Tisdag: Plocka ut viktigt ur presentationen, lite hållpunkter, så jag är förberedd och har det klart för mig. Sätta mig in i texten. Fortsätta med hemtentan och försöka få fram bra referenser i litteraturen och även egna reflektioner. Positivt och negativt med det jag gjort.
Onsdag: 09.15- ? Redovisning av Projekt. Arbeta pubkväll 17.00 – ? Hinner nog inte så mycket mer.
Torsdag: Försöka komma upp hyfsat i tid för att fortsätta med hemtentan. Försöka göra den så verklighetsbaserad som möjligt.
Fredag: Samma som torsdagen.
Lördag: Plugga vidare.. Stora tentafesten, jobba 19.00 – ?
Söndag: Försöka komma upp någorlunda. Slutföra hemtentan och försöka få iväg den till E-tuna så jag slipper åka dit.
Måndag: Inlämning senast 08.00 i Eskilstuna.

 

 

Måndag den 15 mars 2004

Det finns vissa ögonblick i livet som jag längtar efter. Det där som skakar om hela mig och vänder upp och ner på allt. Vet inte om det någonsin kommer inträffa. Om det ens är möjligt för någon som jag. Jag har hittills väldigt sällan känt nåt så genomgående och omskakande. Som skulle kunna få mig att vilja förändras på fem röda. Jag förstår faktiskt inte ens hur det skulle kunna hända. Jag kanske inte ens fattat det rätt, det kanske bara händer på teve.

Väldigt få saker kan få mig att totalt tappa fattning och bara börja agera. Utan tanke, utan säkerhet, bara med en vilja att bli bättre i en annans ögon, eller för att släcka ett begär. Inte bara lustens kroppsliga begär, utan även själens begär att få ingå i ett djupt samförstånd. Ett som sätter tydliga markanta spår i ens innersta väsen.

Det är här som jag skiljer mig från många. Fast jag vet att jag inte är ensam att ha denna längtan. Men i en värld som vår är det väldigt, väldigt svårt att nå en sådan nivå av känsloliv. Tragiskt kanske, men jag tror tyvärr det ser ut så lite. Vi får nöja oss med de små glimtar av detta som vi ser i en livstid. Jag tror det är detta som gör att filmer griper tag i en så mkt. De pekar liksom ut de små guldkornen. Hoppas att de håller hoppet vid liv, kanske vi då kan arbeta åt att nå dit lite mer.. istället för att stänga in oss i våra hårda skal.

Vilket verkar vara rätt vanligt. Nåt jag inte förstår är hur man efter att ha blivit bränd en gång, för all tid ger upp, bara för att risken att bli sårad igen finns. Jag menar, det är det väl värt? Eller gör det så ont? Jag kanske aldrig har blivit så bränd eller så har jag aldrig låtit nån göra mig illa. Men jag hoppas att jag en dag ska våga. För att leva såhär är inte det jag vill..

En dag.. ja, en dag..

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.